onsdag 16 oktober 2013

Inga bandade ängstrollsländor (Sympetrum pedemontanum) 2013

De översvämmade åkrarna vid Huskvarnaån när det begav sig 2011.
Året 2011 kommer i de trollsländeintresserades kretsar för alltid att lysa med ett alldeles speciellt skimmer. Det är det år hittills då flest arter trollsländor observerats i Sverige. Det sågs mindre kejsartrollslända Anax parthenope och klarblå mosaikslända Aeshna affinis, båda var nya för Sverige året innan. Det sågs en hel drös av vandrande smaragdflicksländor Lestes barbarus på Ottenby (Öl), vilket var de första och enda obsarna sedan den första på Kullaberg (Sk) 1963. Det sågs vandrande ängstrollsländor Sympetrum fonscolombii som aldrig förr och i flera landskap. I Falsterbo (Sk) fastnade en brun kejsartrollslända Anax ephippiger på både bild och i nät, den första och enda sedan obsarna 1995 på Ottenby (Öl). Den enda art som uteblev (som vanligt!) var sibirisk vinterflickslända Sympecma paedisca. Som grädde på moset upptäcktes istället en ny Sverigeart: bandad ängstrollslända Sympetrum pedemontanum vid Huskvarna (Sm). Med andra ord sågs 63 av de 64 arter trollsländor som hittills påträffats i Sverige under ett och samma år.

Hane bandad ängs vid Huskvarna 2011.
Mindre kejsartrollslända och vandrande ängstrollslända har fortsatt observerats sedan 2011, och några gånger under förutsättningar som lutar åt att de båda inom en nära framtid kan bli bofasta i Sverige. Klarblå mosaikslända, vandrande smaragdflickslända, bandad ängstrollslända och brun kejsartrollslända har däremot inte setts sedan 2011. Hur kommer det sig? Detta kan man spekulera om, men att det var tillfälligheter som gjorde att de alla råkades ses 2011 kan vi nog vara eniga om. 

Kort kan i alla fall sägas, att klarblå mosaikslända är en art som under vissa år med riktigt varma somrar söder om oss tenderar att ge sig ut på längre äventyr. Med andra ord kan vi förvänta oss att den dyker upp igen, under rätt förhållanden. Detsamma gäller för de andra, alltså rätt förhållanden måste råda. Brun kejsartrollslända kan vi förutse, då den kommer norrut med "Saharavindar", det vill säga de där som brukar omtalas i pressen som "brunt regn som smutsar ner bilarna". I såna lägen kan det vara intressant att ge sig ut, och det kan dessutom vara precis när som helst på året, även under vintern (det finns både december- och januarifynd i norra Europa).

Huskvarnaån september 2011.
Vandrande smaragdflickslända är liksom bandad ängstrollslända en pionjär. Båda är duktiga på att dyka upp som från ingenstans, även långt från närmaste kända "fasta" utbredningsområde. Det kan dyka upp många eller enstaka, lägga ägg, explodera i antal någon säsong, för att sedan försvinna spårlöst. Detta mönster går igen för båda arterna, och kanske särskilt i de norra delarna av utbredningsområdet. Men medan vandrande smaragdflickslända lägger ägg i mycket små och grunda vatten, och därför är mycket beroende av tur så vattnen inte helt torkar ut, så föredrar bandad ängstrollslända källsprång, rinnande vatten med flera miljöer som inte riskerar torka ut. 

Huskvarnaån september 2013.
Ändå är bandad ängstrollslända i länderna söder om oss känd för att vissa år lokalt vara en av de allra vanligaste arterna, för att sedan helt försvinna. Varför det blir så även om inget ser ut att ha förändrats i dess levnadsmiljöer vet man inte. Kanske inte så konstigt då att det aldrig blev några bandade ängstrollsländor vid Huskvarna 2013. Man kanske inte ens behöver spekulera om varför det blev så, om det är en del av artens naturliga uppträdande. Några sågs dock 2012, så hoppet fanns förstås även till den här säsongen.

Platsen där den hittades ser i dagsläget på flera håll inte alls ut som den gjorde 2011. De översvämmade åkrarna torkade helt ut under den torra sommaren 2013, och ån stod inte att känna igen. Inga översvämningar där inte, snarare var ån på sina håll snarare en liten rännil. Det var också en lång och kall vinter, med is och snö långt in på våren. Så oavsett om arten är känd för att dyka upp och sedan försvinna igen så fick den knappast någon hjälp av klimatet i det här fallet. Återstår gör förstås att se om det blir några 2014. Många tappra själar har lagt ner mycket tid på eftersök av arten i området, och inte bara precis där den hittades utan även i angränsande, lämpliga miljöer. Förra året sågs de sista en bit in i oktober, men nu när vi närmar oss november får vi nog konstatera att det inte blev några 2013. Hoppas det finns tappra själar även 2014, för leta efter den måste vi förstås göra.
/Magnus


Paus i eftersök, september 2013.
Några av våra tidigare inlägg om bandad ängstrollslända

Några av våra inlägg om de andra arterna

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar