Om sommarens resa till Bosnien-Hercegovina 7-13 juli

Hela gänget samlat vid vattenfallen i Kravice.

Under sommaren var undertecknad som vi bloggat om tidigare på ECOO i Belgrad. Som brukligt följde därpå så kallade post congress field trips och vi två svenskar som var med (förutom undertecknad även Robin Pranter) valde att följa med till Bosnien. Detta visade sig vara ett klokt val då resan var synnerligen utmärkt, med 50 arter trollsländor, varav flera utgjorde mycket spännande fynd för landet, fantastiska miljöer och ett alldeles lysande resesällskap. Bosnien utgör ett trollsländemässigt mycket spännande land men väldigt mycket är outforskat och det var det vi skulle råda bot på under vår resa. Här följer en mycket komprimerad redogörelse av denna.

Vi hade sällskap av Damjan, Ana och Nina från Slovenien, Dolf och Jan-Joost från Holland och Dejan från Bosnien, och i två bilar utforskade vi de östra delarna av landet. Vi började och avslutade längst upp i nordost kring Bijeljina, alldeles på gränsen till Serbien, där dammar i anslutning till grustag besöktes. Här fick vi våra första fina obsar av ”vitstjärtad sjötrollslända” Orthetrum albistylum och arter som skulle visa sig vara vanliga under hela resan som ”karmintrollslända” Crocothemis erythraea och ”mindre kejsartrollslända” Anax parthenope.

Två arter kungstrollsländor på en gång!

Därefter genomförde vi en maratonkörning ned till trakten kring Medugorje, i det sydöstra hörnet av landet, där vi under flera dagar utforskade vatten av olika slag nära gränsen till Kroatien. Här i det torra landskapet är det rinnande vatten som man mest besöker, och särskilt de kalla källor som springer rakt ut ur karstklipporna. Många riktigt häftiga arter med ganska begränsad utbredning eller med väldigt speciella miljökrav återfinns här, som ”blå flodmosaikslända” Caliaeschna microstigma, ”svartkronad kungstrollslända” Cordulegaster bidentata, ”stor kungstrollslända” Cordulegaster heros och ”gulprickig metalltrollslända” Somatochlora meridionalis. Det var över huvud taget en fräck upplevelse att uppleva dessa frodiga och i flera fall mycket spektakulära källmiljöer och vattenfall, som små edens lustgårdar i det magra, steniga och ganska bergiga medelhavslandskapet. Dessutom svalkade de rejält då det varje dag var 40 grader varmt eller mer.

Källorna flyter samman och bildar nere i dalarna vattendrag, både små och stora, och längs och intill dessa hittar man andra typer av miljöer och således också andra arter trollsländor. Längs mindre vattendrag med mycket vegetation och anslutande kärr fann vi arter som ”fågelflickslända” Coenagrion ornatum, ”mindre blodflickslända” Ceriagrion tenellum, spetsfläckad trollslända Libellula fulva, stenflodtrollslända Onychogomphus forcipatus och ”blåpannad sjötrollslända” Orthetrum brunneum. En av de allra vanligaste arterna i området nära kusten var ”vimpeltrollslända” Selysiothemis nigra. 

Hane av den mörka formen av Lindenia tetraphylla.

Regionens största våtmarksområde Hutovo Blato utgörs av sjöar, stora vattendrag, anlagda dammar, blöta kärr med mera och här gav vi oss ut med båt. Förutom en rik mångfald av fåglar som hägrar av olika slag, dvärgskarv och cettisångare, lyckades vi konstatera att ”magnifik flodtrollslända” Lindenia tetraphylla verkligen fanns där, och att den dessutom var ganska vanlig. Samtliga exemplar var av den mörka formen; inga såg med andra ord ut som de gör i böckerna. I små, väldigt vegetationsrika och nästan igenväxta, rätt triviala vatten hittade vi ”östlig trädflickslända” Chalcolestes parvidens och intill, men aldrig i direkt anslutning till vatten, som väntat vandrande smaragdflickslända Lestes barbarus.

Resan gick sedan vidare upp i bergen längs gränsen mot Montenegro, och nu förändrades landskapet igen. Uppe på stora platåer i bergen och längs och intill vattendrag och andra våtmarker sågs exempelvis vandrande ängstrollslända Sympetrum fonscolombii och ”gaffelflickslända” Coenagrion scitulum. Annars började det nu bli allt fler arter som vi känner igen från hemma, som kraftig smaragdflickslända Lestes dryas, mindre kustflickslända Ischnura pumilio, vinterflickslända Sympecma fusca, gulfläckad ängstrollslända Sympetrum flaveolum och gulfläckig glanstrollslända Somatochlora flavomaculata.

Sutjeska nationalpark bjöd på minst sagt spektakulära vyer.

Målet var nationalparken Sutjeska, där vi fick skjuts upp av parkvakterna till 1500 möh. Här var miljöerna nästan overkliga, med helt otroligt vackra, blommande alpängar som man annars bara ser på film. Här gjorde vi resans allra flesta riktigt tunga fynd, vilket förstås beror på svårtillgängligheten, att så få besökt platserna och inte minst för att det inte ens är tillåtet utan tillstånd. Vakterna inte bara skjutsade oss, de höll också vakna ögon efter björnar och – inte minst – visste var minfälten fanns. Det senare är något man fortfarande tyvärr brottas med, och spåren av balkankrigen är tydliga för den som har ögonen öppna. Miljöerna var hur som helst något av det finaste jag upplevt, och när vi hittade vatten var individrikedomen av trollsländor bland det värsta jag sett. Tiotusentals sjöflicksländor Enallagma cyathigerum var främsta orsaken till detta. 

De tunga fynden jag nämnde utgjordes av arter som i flera fall knappt observerats i landet tidigare, men för en svensk utgjorde de inget nytt: spjutflickslända Coenagrion hastulatum, blågrön mosaikslända Aeshna cyanea, brun mosaikslända Aeshna grandis, starrmosaikslända Aeshna juncea, guldtrollslända Cordulia aenea och metalltrollslända Somatochlora metallica var målarterna här. Å andra sidan var det här våra vänner från Balkan riktigt gick i spinn, då dessa arter i södra Europa endast finns fläckvis på hög höjd. Efter denna bokstavliga höjdpunkt styrdes åter kosan mot Belgrad och hemfärd. Jag tror jag kan tala för alla som var med, att det var en helt superb upplevelse och att vänner för livet skaffades. Hoppas någon gång jag får möjlighet att återvända.

/Magnus

PS Det finns ännu inga antagna, officiella svenska namn men de som används idag till mans är de som återfinns på exempelvis Artportalen. De som saknas där anges inom ”citationstecken”, och anledningen till att vi ändå väljer att ha med de öht är att alla inte kan de vetenskapliga namnen eller vilka arterna är, men ändå kan få en uppfattning om vilka det rör sig om genom det svenska namnet. DS